Eutanasi…

Jag är inte far. Jag är inte läkare. Jag är ingen stjärna på djuplodande etiska resonemang. Men nånstans i själ och hjärta kan jag inte sluta tänka på det lilla barnet som dog av en överdos på Astrid Lindgrens sjukhus hösten 2008. Lika lite som jag inte kan sluta tänka på läkaren som nu är åtalad för att ha tagit det lilla barnets liv.

Jag fastnade häromdagen framför Tom Alandhs ”Istället för sommar”. I programmet fick jag återigen möta Jocke, totalförlamad efter en olycka, som bestämmer sig för att ta sitt liv på en klinik i Schweiz. Alandh följer honom under flera år och i dokumentären ”Jocke heter Sussies man” får vi följa hur beslutet växer fram. Det är en mycket gripande historia. Den väcker sympatier.

Jag har tänkt på filmen ”Gråta med ett leende” som utan tvekan är en av de bästa filmerna som någonsin gjorts på denna planet. I 30 år kämpar Ramon Sampedro för rätten att bestämma över sitt eget liv - när och hur det ska levas, när och hur det ska avslutas. Ja, visst sympatiserar man med Ramon.

Det är inte lätta frågor det här, och jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ställer mig till eutanasi. Ur individens perspektiv är det ofta så enkelt, ur ett samhällsperspektiv inte sällan så mycket svårare. När det är fråga om spädbarn blir allt ett töcken. Om jag förstår allt rätt skulle läkaren i fallet med spädbarnet, enligt gällande lagstiftning låtit barnet lida sin sista tid i livet. Jag vet faktiskt inte om jag kan acceptera det. Lika lite som jag så klart kan acceptera att läkare tar lagen i egna händer. Tanken på att man en dag som förälder själv skulle stå inför en liknande situation får det att svartna för ögonen.

Maia Maia Maia…

Uren slutar gå, av en mängd olika skäl…

http://svtplay.se/v/1862436/pgm9_maia_hirasawa_framtradande1

En korre och 50 spänn…

Jag har fortfarande en glasklar bild i huvudet av hur Staffan Heimerson vandrar genom ett sönderbombat Mostar strax efter det att kroatisk granateld sprängt den vackra bro som i flera århundraden länkat samman de två stadshalvorna. Jag minns hur han med historiska analogier fick radiolyssnarna se och inse vilket vettvilligt krig som fördes. Bron hade ett symbolvärde och hade i tidigare konflikter och krig alltid skyddats, men inte längre. Reportern blev en del av reportaget.

Alldeles nyss visade Rapport Stefan Åsberg rapportera direkt från Port au Prince. Det är inte Staffan Heimerson-klass, det är egentligen inte alls jämförbart. Varför jag kom att tänka på Mostar när jag såg inslaget var för att även detta var ett sådant tillfälle när reportern blir reportaget. Åsberg är uppenbart skärrad och skakad av det han sett. Det är inte vad han säger utan hur det sägs och uttrycks. På TV-språk heter det väl att ”gå genom rutan”. Han nådde i alla fall mig.

En del FN-folk menar att katastrofen på Haiti är värre än tsunamin. Åsbergs rapportering fick mig att sms:a iväg 50 kr till till Röda korset. Jag har nu skänkt hela 100 kr. Så läste jag just att Roger Akelius idag hade skänkt 100 miljoner till SOS barnbyar.

Imorgon är det söndag. Jag får väl döva jobbångest och andra vardagsbekymmer genom att skänka 50 spänn till.

Storsint, grabben, storsint…

Flight of the Concords

SVT igår: ”Scenföreställning från 2005. Brett McKenzie och Jemaine Clement är två komiker och folkmusiker från Nya Zeeland som prövar lyckan i New York. Denna show blev startskottet för den populära serien Flight of the Conchords.”

Håll utkik efter repris!

En fyra pregnans, tack…

Ettan: Jag tror att alla bör se ”Ebbe – the movie”. Den finns här.

Tvåan: Per Sinding Larsen är enligt ”denne” Sveriges mest pregnante och stringente journalist. PSL är bäst i klassen. PSL är MVG+. Lyssna bara till hans resumé av 00-talet i Kulturnyheternas årskrönika.

Trean: Jag lyssnar på Esbjörn Svenssons ”Believe, beleft, below” och tänker att det måste vara ett av tidernas bästa låtnamn, och att Poseidon tog honom alldeles för tidigt.

Fyran: ”Jag sticker ner händerna i mina Haydn-fickor, och härmar en som ser lugnt på världen.”

Ett litet litet sår…

Jag fick en mandolin i julklapp. Nej, inte instrumentet utan köksredskapet. Det är en fantastisk manick. Jag tror att jag på något vis använt mojängen varenda gång jag lagat mat sen jag fick den. Råkost, råkost råkost. Jag har säkert hunnit prova fem sex olika varianter redan. Vinnaren så här långt är den med vitkål, rödbeta, morot och äpple. En gnutta vinäger, en gnutta olja, lite salt och peppar. Sen är det bara krama krama krama och låta vila drygt en halvtimme. Men…

Jag har svårt att skriva. Jag saknar nämligen en fingerblomma på höger långfinger. Den hamnade typ i salladen jag gjorde till lunch idag. Mandolinen har en mycket mycket vass keramikkniv och mitt stackars finger fick erfara detta med all önskvärd tydlighet.

Med blodet rinnandes ner för hand och arm skyndade jag in till badrummet för att lägga om såret. Jag tyckte att jag fick till ett riktigt bra paket, men efter bara någon minut hade det blött igenom. Eftrer två timmar och mitt femte försök lyfte jag genant luren och ringde sjukvårdsupplysningen. Syster Ulla tog min olycka på största allvar. ”Nä, fick du stelkramsspruta i lumpen (1994) behöver du inte det.” ”Har du kvar fingertoppen? Den går nämligen att limma fast igen.” Jag förklarade att jag inte kunde hitta den i salladen. Syster Ulla tyckte jag skulle uppsöka vårdcentralens akutmottagning. ”Du kan få infektion och fingrar är ju så känsliga. Spelar du piano?” En så vänlig själ som syster Ulla vill man ju gå till mötes så jag hoppade in i bilen och begav mig, fortfarande generad, med mitt piss off-finger i högläge mot sjukan.

Jag klev in genom entrén, fortfarande med mitt bandagerade finger i högläge, och kände omedelbart bums att jag borde gå ut samma väg. Framför mig uppenbarades nämligen sann och riktig sjukdom. En 14-årig flicka spydde i en påse medan hennes mor strök hennes panna och såg till att håret höll sig undan. Två föräldrar försökte med alla medel trösta sitt tröstlösa spädbarn. En smutsig illaluktande 170-kilosman som av personalen tilltalades med ”Tjena Bosse, e du här idag igen?” andades som att han skulle trilla av pinn vilken sekund som helst. Jag räknade till ett 30-tal patienter i det trånga väntrummet. Läkare och sjuksköterskor sprang yrt fram och tillbaka. Det suckades och stönades och i ”luckan” meddelade receptionisten att det var timmeslånga köer till läkare. Ett ”Näästa!!” avbröt mig i min betraktelse och det var min tur i ”luckan”. Jag förklarade min sjukdom och att ”jag kan återkomma när det är lite lugnare här”. Den stressade damen bad mig sitta ner och vänta. Den unga flickan spydde igen. En pappa sa att ”Inte ska man ha 40 gr feber i fem dagar” och tittade på sin femårige son. Bosse stönade och i glipan mellan töja och byxa blottades öppna sår. En kvinna strax bredvid mig berättade att hon väntat en och en halv timme ”men de gör väl så gott de kan”.

Efter max fem minuter hör jag mitt namn ropas upp. Jag hmm:ar ett förvånat och generat ja till svar och reser mig från min plats. Bosse glor argt. Mannan med dottern som spydde likaså. För att inte tala om spädbarnsföräldrarna. Jag tittade på sjuksköterskan och fick till ett ”Men jag kom just…”. Hon log och knuffade med ett ”blödningar går före” in mig i ett undersökningsrum. Jag förklarade mitt ärende och redogjorde för samtalet med syster Ulla. Jag märkte att delen med fingertoppen i salladen fångade sköterskans intresse. Hon tog av mitt bandage. Baddade fingertoppen med koksalt. Sen började hon fnissa. Först mycket lågmält och sedan allt mer tydligt. ”Ja det förstår jag, att det inte var lätt att hitta en sån liten flisa i en stor salladsskål.” Där och då brast det för sköterskan som började skratta högt. Jag skrattade generat till svar och försökte försvara mig med att det var syster Ulla som tyckte jag skulle söka vård, själv ville jag inte alls. Jag förstärkte min coolhet genom att luta mig bakåt i stolen. Sköterskan fortsatte fnissa.

Efter fem minuter var såret tvättat och fingret kläddes av ett prydligt tryckbandage. ”Det var det” sa sköterskan och jag tackade så mycket och började ta på mig ytterkläderna. Precis när jag tagit ett första steg ur ur rummet kallade hon på mig. ”Du, det var bra att du kom hit, den typen av sår bör läggas om av någon som vet hur man gör. Tänk bara på att ha handen i högläge ett par timmar framöver”. Jag höjde min hand igen och gick med snabba steg genom väntrummet. Jag vill inte se Bosse, mamman och spädbarnsföräldrarna i ögonen. Jag tittade ner och gick, rakt fram och snabbt. Jag tittade inte, men jag kände. Jag kände hur de följde mig med blicken, en svärm av onda ögon. För ett kort ögonblick kände jag att jag ville stanna upp och beskriva min skada för de väntande i väntrummet och att sköterskan sagt att det var bra att jag sökt vård. Men jag öppnade dörren med vänster hand och gick ut. Den andra handen i högläge…

Rätt eller fel…

Det händer saker på tåg, t o m på tåg som går till Eslöv. Häromdagen hörde jag två tonårstjejer diskutera hur man vet vad som är rätt eller fel. Båda hävdade sin ståndpunkt med en dåres envishet. Jag tror att ämnet för diskussionen var huruvida en kompis till dem borde lämna sin kille eller ej. Den ene menade att man instinktivt (hon använde just det ordet) vet vad som är rätt val i en viss situation. Den andre menade att val är långt mer komplicerade, att man måste se till alla inblandade, lyssna, värdera osv. Diskussionen pågick hela vägen mellan Lund och Eslöv. Jag vet faktiskt inte vem som vann. De höll fortfarande på när jag klev av.

Jag gick på min middag i Sveriges tidigare tråkigaste stad och tog tåget hem sent på kvällen. När jag kom hem satte jag mig för att zappa på tv:n en kort stund innan det var dags att krypa till kojs. På en av kanalerna gick en repris av Planet earth, denna fullständigt fantastiska serie, och jag fastnade så klart. Just detta avsnitt handlade bl a om havssköldpaddan, som lägger sina ägg i sanden på stranden för att sedan lämna dem åt sitt öde. Där och då, mitt i natten, aktualiserades tonårstösernas diskussion igen. När havssköldpaddan till slut kläcks där under sanden vet den nämligen precis vad den ska göra. Den ska kravla sig upp ur sanden och därefter springa utav bara h-e till vattenbrynet för att ta sig ner i det trygga vattnet. Alla sköldpaddor vet när de kläcks att det är just detta de ska göra. Alla gör det de vet att de ska göra.

En naiv humanist som jag tycker att detta fenomen är extremt fascinerande, att livsavgörande val och handlingar är förprogrammerade. Och är det programmerat i havssköldpaddan borde vissa val väl vara (blev mkt v där) programmerade även i människan. Och jag kunde inte låta bli att tänka på tjejen på tåget som hävdade att vi instinktivt vet vilka val som är rätt. Hade hon sett det jag såg där sent om natten hade hon pekat på tv:n, rest sig upp och utbristit ett ”Se! Vad var det jag sa!!??”. Och kanske hade hon rätt.

Men, till saken hör att 3 av 10 av de små sköldpaddeungarna aldrig når vattnet. Då blir allt genast så mycket mer komplicerat igen…

Shake that a-s!!!

Jag är sen med sånt här. Du har säkert redan sett den, The Wedding Dance, ett av de mest sedda klippen på Youtube. Nog ler man med så där hela kroppen. Och jag är helt säker på att Jesus gör ner sig av garv där uppe i sin himmel. 

På Kobra häromdagen menade man att 00-talet var dansens decennium. Aldrig tänkt tanken innan, men som vanligt har de rätt. Ta bara Fatboy Slims video Weapon of Choice med världens coolaste Christopher Walken som ballerina.

Och nä, jag tänker inte nämna Let´s dance. Men däremot So you think you can dance. Det är 00-tal. Och faktiskt, jo det är faktiskt så, att t o m riktigt tuffa killar som jag, som inte kan ett dugg om dans, fattar att de här kidsen är ”wicked” på det de gör och att Mia Michaels är en koreograf av guds nåde. 

Kom igen, Mona…

En del tänkare, tyckare och experter menade att Obama vann valet i fjor bl a genom de sociala medierna, att han och hans kampanjare lyckades fånga och övertyga väljare  genom t ex Youtube, Twitter och Facebook. Från flera håll har det sagts att de svenska partierna ska försöka ta efter i nästa års valrörelse. Igår släppte Mona Sahlin följande lilla ”stridstal” på Youtube.

Det är inte bra, Mona, det är inte alls bra. Man får inte adressera mottagaren som en bibliotikarie som talar till små barn. Du talar nedvärderande nedåt, Mona! Man bör inte försöka ingjuta stridslust i trupperna om man inte understyker och betonar känslan av ”strid”. Sagotanter krigar inte… Nä, sluta säga att vi inte har den talkulturen i Sverige och säg för allt i världen inte att det är en fråga om kvinnligt och manligt. Det är bara en ursäkt för att fortsätta ”göra dåligt”. Och slutligen, du måste lyfta fram vad det är du vill att man ska strida för. Peka på argumenten. Vi ska utmana ”här” ”här” och ”här”. Det hörs ingenting, det känns ingenting. Inte ens som din meningsmotståndare känner jag det minsta. Jag känne inte ens att jag vill strida mot dig. Det är ett underkännande, per definition! 

Sätt lite glöd på årets valkampanj. Lägg lite tanke, kraft och energi bakom kommunikationen. Låna, stjäl och imitera goda exempel. De finns i tusental! Lär av historien, litteraturen, misstagen. Samla samla samla exempel. De finns ju där, överallt. 

Blicken, tonläget och beslutsamhet. Lyssna: ”plåga”, ”tvinga”, ”maktspråk”.

Betoningen på de stora värdena, det som vi ska kämpa för, ”dö” för. Stegringen. Uttrycket. Ja, det är dikt, men det är banne mig ingen förbannad lögn. Lyssna: ”We few, we lucky few, we band of brothers”

Att i det lilla tala om det stora. Att exemplifiera, att låta åhöraren se, ja t om kunna röra vid det som det talas om. Lyssna: ”Inch by inch”.

 

Müller och Barack…

Varje år sätter jag mig där framför tv:n med mina höga förhoppningar och förväntningar och hoppas på nobeltal som ska få det att knottra sig. Det är måhända en gnutta udda och nördigt, ändå är det samma sak varje år. Tvärr infrias sällan vare sig förhoppningar eller förväntningar. Men…

Hertha Müller trollband mig i torsdags kväll. Denna späda fågelunge till människa, med ord som på ranelidska bygger bo i ens öra. Hennes tal tog utgångspunkt i det lilla, i hennes uppväxt, i hennes hemby, i hur drömmar kvävs i den lilla världen. Lågmält, armarna tätt in mot kroppen, sänkt blick, benen i kors. Fågelunge. Allt vi ser och hör förstärker hennes trovärdighet. Därefter över till den stora världens förtryck. Iran. Ryssland. Kina. Allt formulerat på en tyska som jag med min skoltyska utan större bekymmer kunde följa. Att en så späd människa kan försvara så stora värden. Sen till nästa del i talet, litteraturen. Hur den inte går att kväva, hur den oavsett förtryck får syre. Hur den får oss att tänka, reflektera, ifrågasätta och framförallt känna. Det knottrade sig…

Tidigare på dagen höll president Hussein sitt (försvars)tal i Oslo. Även det var ett tal för framtida antologier. Den retoriska situationen var minst sagt komplex. Överbefälhavaren för världens största krigsapparat ska motta Nobels fredspris. Men som han gör det. Och återigen med den klassiska retoriken som instruktionsbok. Han inleder med att visa sig ödmjuk inför utmärkelsen, en ödmjukhet som återkommer genom talet. Han menar t o m att det är kontroversiellt. Compared to some of the giants of history who’ve received this prize — Schweitzer and King; Marshall and Mandela – my accomplishment are slight. 

Ödmjukheten övergår i beslutsamhet när talet går över i ett resonemang kring och en definition av det ”rättfärdiga kriget”. Det är som att balansera på slak lina över Grand Canyon. Han tar sig över på andra sidan genom att peka på de värden det rättfärdiga kriget har försvarat. Peace entails sacrifice. Och det är svårt att argumentera mot honom. A non-violent movement could not have halted Hitler’s armies.  Negotiations cannot convince al Qaeda’s leaders to lay down their arms.  To say that force may sometimes be necessary is not a call to cynicism — it is a recognition of history; the imperfections of man and the limits of reason. Det stora i Obamas retorik, menar jag, är att han så väl vet när han ska släppa och gå vidare. Han måste hävda att krig är nödvändigt, om inte så undergrävs hela hans politiska trovärdighet. Och i talet gör han detta med all önskvärd tydlighet. Men han får inte fastna där.

Talet utmynnar i stället i ett recept för fred, eller om man så vill fredens förutsättningar. Vi kan tycka illa om Obamas krig i Irak och Afghanistan, men det är svårt att inte instämma i hans värdegrund; lika fri- och rättigheter, utbildning, yttrandefrihet osv osv. Återigen kastar han ut ett slags lasso som fångar hela auditoriet i en gemensam tanke och känsla. Alla tycker, tänker och känner samma. Och så kommer talets crescendo, nör blicken blir skarpare, intonationen tydligare, röstläget högre, när allting sammanfattas i bilder: 

Let us reach for the world that ought to be — that spark of the divine that still stirs within each of our souls. 
   Somewhere today, in the here and now, in the world as it is, a soldier sees he’s outgunned, but stands firm to keep the peace.  Somewhere today, in this world, a young protestor awaits the brutality of her government, but has the courage to march on.  Somewhere today, a mother facing punishing poverty still takes the time to teach her child, scrapes together what few coins she has to send that child to school — because she believes that a cruel world still has a place for that child’s dreams.
   Let us live by their example.  We can acknowledge that oppression will always be with us, and still strive for justice.  We can admit the intractability of depravation, and still strive for dignity.  Clear-eyed, we can understand that there will be war, and still strive for peace.  We can do that — for that is the story of human progress; that’s the hope of all the world; and at this moment of challenge, that must be our work here on Earth.

Den 10 december 2009 var en bra dag för retoriken…